6. Kulturarbetarnas villkor och pensioner
Att vara konstnär är ofta ett riskfyllt företag. Skapandet i sig följer inte givna scheman och det råder ofta osäkerhet om hur en produktion, ett författarskap eller en komposition ska kunna förverkligas. När verket sedan möter publiken är det långt ifrån säkert att recensentens ljus faller över just denna konstnär. Konkurrensen är hård, konsten många gånger experimentell och uppfattas bitvis som smal. Idag finns högskolor för många av de traditionella konstdisciplinerna. Utbildningarna varierar i längd men pågår inte sällan upp emot fem år vilket leder till stora studielån. Föreberedelserna på konst-, design- och musikhögskolorna för att bättre möta arbetsmarknaden har på senare år även inslag av entreprenörskunskap. Det finns också en tendens till bredare yrkesutövande, vilket märks genom att näringslivets företag anställer konstnärer för att det konstnärliga tänkandet ska skapa mervärde i produktionen. Kulturella aspekter inom andra områden blir vanligare vilket ändrar förutsättningarna för kulturarbetaren. Det är en positiv utveckling som innebär ökade chanser att kunna leva på sitt konstskapande. Samtidigt är det en klar majoritet av alla utbildade konstnärer, vars skapande bygger på att det finns offentligt kulturstöd för produktion och distribution. Man kan ställa frågan hur den konstnärliga integriteten påverkas både när det gäller offentligt kulturstöd och anställning inom det privata näringslivet.
De frilansande kulturarbetarna blir allt fler och lever ett utsatt yrkesliv. Uppdragen och/eller anställningarna är korta och en stor del av tiden går ut på att öva inför nästa uppdrag. Många yrkesgrupper – musiker, skådespelare, dansare, bildkonstnärer och författare – saknar i stort sett möjligheter till en tillsvidare anställning. Konstnärskapet måste många gånger drygas ut med tillfälliga anställningar inom andra yrken vilket tar kraft från att bevara och utveckla professionaliteten inom det egentliga yrket. Inte sällan tvingas man till a-kassa och den borgerliga regeringens höjningar av a-kasseavgiften slår hårt mot denna grupp. Den förra regeringens genomförande av konstnärsallianser inom scenkonstområdet där ett begränsat antal skådespelare och dansare kan anställas och få lön istället för a-kassa innebär en förbättring. Men årsinkomsterna för frilansarna ligger i regel långt under genomsnittet vilket slår hårt vid sjukdom eftersom de sociala försäkringarna grundar sig på årsinkomsten. En av de svårare nötterna att knäcka vad gäller kulturarbetarnas villkor är pensionerna. Det nuvarande pensionssystemet bygger på en värdering av hela yrkeslivets inkomster till skillnad från det gamla som byggde på förbättringar grundade på de femton bästa åren i arbete. Detta slår hårt mot konstnärer och kulturarbetare och innebär att en lång och hård yrkeskarriär kröns med eländiga pensioner.
- Hur stort är det offentligas ansvar för kulturarbetarnas villkor och vilka åtgärder bör vidtas för att förbättra situationen?
- Skulle något slags villkorad statlig konstnärslön för högskolesutbildade konstnärer vara möjlig?
- Bör det skapas särlösningar för konstnärer och kulturarbetare vad gäller socialförsäkringar och pensioner och hur kan sådana lösningar se ut?
- Skapar ett offentligt ansvarstagande och/eller anställningar inom det privata näringslivet för kulturarbetare och konstnärer ett osunt beroende och påverkas den konstnärliga integriteten?
